A life as deported from Estonia to Siberia #4

In this post I will include the testimony of Elfriide Kulgver.

Elfriide Kulgver was born in Estonia (1909 – 1992). Like so many other people in the Baltic countries she and her family was deported by the Soviets on the 14 of June 1941 without any notice. (Post number one and post number two and post number three are linked here).

In one and half-year Elfriide had a very good time at the school in a town called Järvavamaa in Estonia where she had relatives on her father’s side. She taught different subjects and cultivated land and had a cow and a pig and lead a choir and dancing in the spare time.

Liidia&Ralf

Elfiide’s sister Liidia here together with her husband Ralf who helped so much during the time of deportation and after

At Christmas in 1948 she had to call at the police station and sure enough she was arrested immediately and the same had happened to Ylo the same time. The passport which had been so difficult to get was withdrawn. She waited in the prison of Paide to hear about her destiny. The sentence came after three months and was three years in forced labor camp and deporting for indefinite time.

The official reason was that she had left Siberia after the first deportation without permission. The new arrest happened at the time of the second wave of deportations from the Baltic countries to Siberia.

Elfriiede started at a prison in Tallinn and somehow that turned out to be a “nice time”. Most were Estonian politician prisoners and as the doors to the cells were open they were able to have a choir and an orchestra. In the summer they could go sunbathing in the yard and they had an excellent view over Tallinn from the roof.

prison panorama

The view from the prison in Tallinn

Elfriide got visits from her dear sister Liidia who brought her food and told her of the next deportation wave in March 1949. Their brother Karl’s wife Helmi and three small children where also deported. Karl himself had been taken already in 1945.

Helmi&Karl

Helmi and Karl

Too soon this period came to an end and a long transportation followed. The end station was the labor camp in Krasnojarski krai. The work was cutting the wood and transport of the logs.

Krasnojarski krai

Map on the long travel to the prison camp

At the prison in Tallinn Elfriide had asked her sister to sell the cow and get an accordion to be sent after her to Siberia as she knew that musicians had better life conditions than the workers. One day after work she was greeted at the fence by people who would tell her of the instrument that had arrived. Half of the population of the camp gathered around her and she succeeded in playing an Estonian song. The eyes of the women began to shine and the leader of the cultural department asked her to work for him in entertaining the prisoners. This meant a better food quota. Elfriide got her own room and time to practice on the instrument. The prisoners were trained in singing and dancing and at festivals Stalin had to be celebrated with a cantata.

political-leaders_0001_SOV-B-275590

Stalin and Krustjov

Stalin was a dictator and mass murderer who died in 1953

The three years in  imprisonment went “fairly easy” and she was released in 1951, but unable to go home to Estonia.

A little about the stepsons : Lembit the youngest was also arrested and taken to a very remote place called Darovskoje that can’t even be looked up on a map. He worked as a carpenter and started to study in the evenings via a correspondence school. Luckily there was a family there who knew them from before and they took hand of him.

Ylo was in a prison camp in Archangelsk oblast for three years after that he moved to his younger brother. Ylo got fine marks for entrance examination at the university but was told like so many others to try technical school instead which he did.

When Elfriide got her freedom from the prison camp she was sent to Darovskoje where her boys were living. Lembit had become a strong young man and she was glad to be united with both boys again. After some time they moved to another place called Molotovski. Elfriide got a job and was in charge of the supply of oil drill equipment.  Ylo got married and they all shared one room divided with a wall. They stayed there till 1955 where Ylo and his wife was moved to Kotelnits. The authorities decided where they should work after the education ended. Lembit moved to Rozki where he became chef of the farming mashines at a tractor station.

Elfriide lost her job as no oil was found in Darovskoje. She continued working with music. At a children’s hospital she got a job as a music worker teaching singing and dancing. She was also knitting a lot and used the evenings for musical training and events. In 1956 she was at last free to go home, but now she was engaged in a lot of choirs and teaching. She wrote to Ylo who was already back in Estonia that she would move back some time in 1957. He got upset and wrote that during the years of deportation they had talked about even walking back to Estonia or crawling on their knees and now she was postponing the journey voluntarily for the sake of some Russians! She understood he was right and  ready to leave.

For many years she had to share a room with others in Tallinn and not before 1970 she got a small house for herself.

Tahe 10

A google street view on Elfriiede’s house

Lembit became an engineer but had a long period of sickness due to tuberculosis that delayed his studies. He recovered and married Kaia-Liisa in 1967. They had some good years, but in 1988 he died of a heart attack. Before that he was  honored by the government for new constructions on the Estonian road system.

Momorial for deporterede

Memorial for the deported

Ylo managed to be educated as architect but his kidneys failed and he died at the age of 41 in Tallinn in 1963.

Once Elfriide talked with Lembit about the loss of all those that had died and he laughed : “But you have me”!

There wasn’t a thing he couldn’t do or mend. Lembit had been her support in her old age.

This interview was made in 1989 and Elfiide died in 1992 as the last out the six deported family members.


En dag under matematiklektionen kallade rektorn på mig. Han berättade att milisan hade ringt och ville prata med mig. Jag ombads nu att infinna mig på milis-kontoret. Jag anade vad jag hade att vänta. Under sommaren hade man fängslat många av våra ödes-kamrater, bland annat även vår Ylo.

Jag övervägde att gå under jorden, men det verkade opraktiskt med tanke på det umgängesliv jag hade fört. Vi hade bl.a. planer på att bilda en sångkör som jag skulle leda, och vi hade planer på andra aktiviteter. Jag beslöt mig för att gå till milis-kontoret.

Jag reste till staden Paide, men personen jag skulle träffa på milis-kontoret var tillfälligt bortrest. Jag ombads att återkomma om några dagar. Dessa några dagar använde jag till att ännu en gång resa till Tallinn för att säga adjö till min snälla syster och hennes familj. Sedan for jag till Rutikvere och fick höra att jag blivit efterlyst. Jag tog adjö av alla mina kollegor, min ko och min gris, samt talade om vad man skulle göra med mina saker om jag inte kom tillbaka.

När jag sedan kom till milis-kontoret i Paide, arresterades jag omedelbart, jag fråntogs mitt pass och placerades i arrest. Därifran flyttades jag till fängelset i Paide i väntan på vad Moskva skulle besluta om vad man skulle göra med mig. Allt detta hände dagen före julafton.

Beslutet kom efter tre månader. Det gick ut på, att eftersom jag reste från min deporteringort utan tillstånd, dömdes jag till tre års fångläger, och därefter till ny deportering på obestämd tid.

Fängelsedirektören på Paide föreslog att jag skulle sitta av de tre åren där (eftersom jag under tiden hade stickat en kofta åt hans fru), men detta godkände inte jag, eftersom jag hade hört av mina medfångar, att livet på fånglägren var mycket drägligare än vistelsen inom stenmurarna på fängelset. Jag bad att jag skulle sändas till ett fångläger.

Så skedde. Först fördes jag till Lasnamäe fängelset i Tallinn. Jag har glömt hur länge jag var där, men i alla fall var livet mycket trevligt. De flesta av fångarna där var estländska politiska fångar. Där fanns en sångkör som leddes av f.d operasolisten Kikas, och där fanns orkestrar. Jag började direkt sjunga i kören och spela gitarr i en orkester. Dörrarna till cellerna var olåsta och man hade en känsla av att man var på ett vilohem. På sommaren kunde man sola på fängelsegården. Från vinden hade man en mycket vacker utsikt över Tallinn och det blå havet längre bort.

Min syster besökte mig flera gånger och tog alltid med sig min favoritmat. Hon berättade om den andra stora deportationsvågen den 25 mars. Bland annat hade min brors fru med tre minderåriga barn deporterats. Min bror fängslades redan år 1945.

Alltför snart tog denna vackra period slut, och resan till Sibirien tog vid. Resan var mycket lång, eftersom slutmålet var fånglägret i Krasnojarski kral som låg i den djupa taigan med sin tallskog, blandskog och cederskog. Det var denna skog vi skulle avverka, och stockarna skulle vi transportera till landsvägen.

Redan på fängelset i Tallinn sade jag till min syster och till alla andra vänner, att de skulle sälja min ko och köpa ett dragspel för pengarna – och sedan skicka det till Sibirien. I fängelset såg jag ju att musikanterna hade det mycket bättre i alla situationer, och dessutom fick man ju själv glädje och tröst. Tack vare min snälla syster gick min önskan i uppfyllelse (ack om myllan over henne väger lätt).

En vacker kväll då vi kom hem från skogen, var det folk redan vid grinden som berättade att det hade kommit ett dragspel till mig per post. Halva lägerbefolkningen samlades runt mig vid posten för att ta del av den stora händelsen.

Jag blev direkt ombedd att spela. Dragspelet var ju helt nytt för mig, men jag lyckades spela en estländsk sång. Alla kvinnornas ögon började lysa, och chefen för lägrets kulturavdelning, kapten Ljahnov, bad mig att arbeta på hans avdelning för att hjälpa honom med att utveckla fångarnas aktiviteter och underhållning.

Jag räknades nu till en annan matkategori, en som var till för överansträngda fångar. Vanligtvis tillhörde man den matkategorin i två till tre veckor. Jag tillhörde den i hela åtta månader. Medfångarna blev ju avundssjuka, och då placerades jag som chef för bastun. Nu hade jag gott om tid att öva på dragspelet och dessutom fick jag eget rum. Jag började aktivera mina medfångar i solosång, deklamering och dans. Det var obligatoriskt att man förberedde program för diverse “fester”, t.ex. konstitutionens årsdag. Mun alla program skulle börja med “Kantat om Stalin”. Jag hade till uppgift att t.ex. på kvällarna när fångarna kom “hem” från skogen, skulle jag spela för att göra livet lite lättare dem, och jag hade egentligen ingenting emot det. Jag spelade hela min repertoar, alla fosterlandssånger jag kom ihåg. Den 24 februari spelade jag estniska hymnen (24 februari är Estlands självständighetsdag). Då kom de estländska kvinnorna med tårar i ögonen och tackade mig.

På detta viset gick min fånglägertid “spelande lätt”. Efteråt, då jag blev fri, fick jag till och med ersättning för slitage av dragspel.

Via brev hade jag fått veta att Lembit hade arresterats i Kloosteri och förts till fortsatt deportering. Han fördes inte till den gamla platsen i Kotelnits, utan till ett sämre ställe i Darovskoje, som låg långt från alla vägar. Eftersom han var så pass gammal och kunde ta vara på sig själv, sattes han inte i fängelse, utan fördes alltså längre in i Ryssland.

Lyckligtvis bodde det bekanta i Darovskoje, familjen Pinka, som tog hand om Lembit. Han började läsa vid Kirovs korrespondens-skola och arbetade därutöver som snickare i Darovskoja. (Överste Pinka var tidigare chef för min man vid staben i Västestlands och Ösels militärområde).

Ylo var tre 3 år på ett fångläger i Archangelsk oblast, och efter avtjänad tid flyttades han till samma plats där Lembit var, i Darovskoje. Ylo ville börja studera på universitetet i Kirov, och tillsammans med honom var det flera estländska ungdomar som yrkade på tillträde till universitetet. Trots att de klarade inträdesproven mycket bra, togs de inte emot. Man sade att universitetet var ingenting för dem, försök på teknikum istället. Det gjorde många, även vår Ylo. De började läsa på Molotovski (nu Nolinsk) mekaniserings-teknikum för lantbruk.

I december 1951 blev jag fri från fånglägret. Jag önskade nu komma till Molotovski (Estland var ju uteslutet), men jag sändes till Darovskoje, där Lembit bodde. Det visade sig vara en avsides ort och det var svårt att få arbete. Dessbättre började man nu bygga en ny fabrik för linnebearbetning. Man rev en ortodox kyrka och dess grundstenar flyttades till andra sidan staden för att bilda grund till fabriken. Vid ortodoxkyrkan fick jag arbete, som bestod av att gräva fram stenarna till grundmuren.

Det var med glädje jag fick återse Lembit. Av en liten och mager yngling hade det växt upp en medelstor stark man, och detta tack vare god och riklig mat i Estland. Han gick i sista klassen på gymnasiet och efter slutexamen sökte han också till teknikum i Molotovski. Han kom in efter tillstånd från Moskva, och på hösten flyttade Lembit till Molotovski och till Ylo. Jag blev ensam kvar i Darovskoje. Jag bodde hos familjen Pinka tills även jag fick tillstånd att flytta till mina styvsöner i Molotovski.

I Molotovski var det också svårt att få arbete, men jag hade tur. Från Kaasan kom “Kazanskaja Nefterazveda” för att borra efter olja. Där fick jag arbete som föreståndare för materialförrådet.

Nu var vi tre tillsammans igen. Ylo hade hyrt ett litet rum där Lembit och jag trängde oss in. Ar 1953 gifte sig Ylo med fröken Irene Freufeldt, en av hans studiekamrater från Institutet för Nyttokonst i Tallinn. Irene slutade institutet som modekonstnär och placerades på Modehuset i Riga. Men hon föredrog Ryssland och Ylo. Vi ordnade ett litet bröllop med bekanta ester som gäster. Därefter reste Irene tillbaks till Tallinn för att hämta sina saker. Under tiden hyrde vi en större bostad, äntligen ett rum med mellanvägg.

Ägaren till rummet bodde inte där utan vi skickade hyran – 150 rubel – till henne. Ylo hade läst interiörskonst på institutet, och gjorde vår bostad mycket vackert tills Irene kom tillbaka.

I den här bostaden bodde vi alla fyra till år 1955, då Ylo och Lembit slutade på teknikum och

myndigheterna bestämde deras nya arbetsplatser. Ylo och Irene flyttade till Kotelnits och Lembit Flyttade till Rozki där han blev chef för verkstaden på lantbruksmaskineri – traktor stationen. Jag blev ensam kvar i Molotovski.

Man hittade ingen olja i Molotovski och därför flyttades hela organisationen till annan plats. Jag blev arbetslös. Vid sidan av mitt ordinarie arbete hade jag redan tidigare gjort annat, som nu fick bli min huvudsysselsättning. Det var nämligen inom musiken. På barnsanatoriet var jag “muzökalnöi rabotnik” (musik-arbetare). Dessutom lärde jag ut sånger, och jag ackompanjerade sångare och dansare vid behov här och där. På dagarna övade jag själv på dragspelet. Därutöver stickade jag mycket. På kvällarna hade vi ofta gemensamma övningar och aktiviteter. Vid de stora statliga festerna hade man mycket att göra nästan samtidigt på flera platser.

Så här gick tiden fram till november 1956. Nu hade Chrutzov efterträtt Stalin vid makten, och man började låta de deporterade resa hem. Ylo och Irene hade varit hemma i Estland på semester och då undersökt om även vi (vår familj) kunde resa .hem. Myndigheterna meddelade då att vi tre kvarvarande av familjen Kulgver var nu befriade från deporteringen och var fria att resa hem.

Givetvis blev jag mycket glad, men just nu hade jag ingen av vår familj i närheten att dela nyheten med. Under årens lopp hade vi drömt om och väntat och föreställt oss hur det skulle vara och kännas att resa hem. Nu var jag ensam, ekonomiskt klarade jag mig, jag hade en hyfsad bostad och det var flera kollektiv somm väntade på att jag skulle leda deras framträdanden. Den första högtiden var b december – årsdagen för konstitutionen, nästa var 1 januari – nyåret.

Jag skrev till Ylo att jag åker någon gång på nyåret då det var lite lugnare. Ylo svarade i ett brev ungefär så här: “Mycket konstigt av dig! En gång i tiden drömde vi, att om vi fick lov att resa hem, skulle vi gå till Estland, och om inte annat så även krypande på våra knän! Och nu, då vi får lov – så flyttar du hemresan frivilligt för några ryssars skull!!!”

Detta var mer än sant och därför beslöt jag att resa hem. Jag sa upp hyreskontraktet, gjorde mig av med alla saker som jag samlat på mig. Några gav jag till dem som blev kvar i Ryssland och en del skickade jag i 22 postpaket till min syster i Tallinn. På resan tog jag med mig en resväska och mitt dragspel.

I Tallinn möttes jag av Ylo, Irene, min syster Liidia och svåger Ralf. Vi började med att leta efter en bostad åt mig. Efter att ha bott hos släktingar både här och där, fick jag plats i ett “gemensamhets-rum” (flera personer i samma rum), en kommunalbostad där jag bodde till år 1970. Då bytte jag rumsplatsen mot en liten villa, där jag fortfarande bor.

Jag återkommer nu till våra söners fortsatta liv. Ylo hade aldrig några bostadsbekymmer. Han bodde tillsammans med Irene hos hennes mor, i eget rum. Han fortsatte studierna som blev avbrutna i och med att han arresterades. Han avslutade studierna på Konstinstitutets arkitektavdelning år 1962, och placerades på “Eesti Projekt”, men han kunde inte arbeta där en enda dag. Han fick svår kronisk njurinflamation direkt efter slutexamen. Först läg han på lasarettet i Tallinn, men flyttades till Tartu lasarett. Men eftersom ingen av hans njurar fungerade, hade man inget hopp om förbättring. Irene och jag besökte honom växelvis i Tartu, och jag var hos honom den 12 juni 1963 då han dog. Han blev 41 år.

Han hade många vänner och det kändes mycket svårt och orättvist att begrava en sådan ung man efter alla dessa strapatser, särskilt då en ny ljus epok just skulle ta sin början.

Nu kvarstår att berätta om Lembit. Som jag skrev tidigare, efter avslutade studier i Molotovski, blev han chef för lantbruksmaskin-traktor stationen i Rozki. Där bodde han ensam bland ryssar, utan släktingar och landsmän. Han började studera per korrespondans på Leningrads Mekaniseringsinstitut. Efter att han fick lov att återvända till Estland, fick han plats som ingenjör på Autotransport-Ministeriets Landsvägsstyrelse. Samtidigt flyttade han över korrespondansstudierna från Leningrad till Tallinn, öch då till Polytekniska Institutets Maskintekniska avdelning. År 1961 blev studierna avbrutna på grund av tuberkulosen som han fick under krigsåren, blev akut. Han togs in på Tallinns dispansär och senare också på sanatoriet i Taagepera. Där var han i 14 månader. Efter att ha blivit bättre gick han tillbaks till den förra arbetsplatsen. År 1965 avslutade han studierna på institutet som ingenjör i mekanik.

Efter återkomsten till Estland arbetade han på samma arbetsplats ända tills han dog den 29 september 1988. De sista åren var han avdelningschef. År 1986 fick han en ärebenämning för nykonstruktioner på Estlands vägverk.

I november år 1966 gifte sig Lembit med Luule Vare. Hon födde en dotter den 25 juli 1967, Kaia-Liisa. Till familjen hör också dottern Silja från Luules första äktenskap.

Jämfört med Ylo, hade Lembit möjlighet att få ut mer av livet – en ordentlig bostad, bil, utlandsresor, ärebrev från myndigheterna m.m.

Mest var han dock intresserad av sommarstället som Ylo ursprungligen hade planerat. De hade båda byggt på den, och Lembit hade hela tiden kompletterat. Sommarstället låg vid Laulasmaa. Där trivdes Lembit bäst. På senare år byggde han även en bastu där, men alla planer blev inte färdiga – döden kom och avbröt. Han hade planerat en resa till Tyskland (inom sitt arbete), biljetterna var köpta, och i hans skrivbordslåda blev de stora rationaliseringsplanerna kvar. Han dog av hjärtinfarkt den 29 september 1988 klockan 07.30. Redan dagen före hade han haft ont i bröstet, men han hade just ordnat en omfattande konferens för vägingenjörer från hela Estland, och det var otänkbart att uppsöka en läkare. Det skulle han göra efter konferensen. Konferensen gick som planerat, och detta var det sista han gjorde i sitt envisa liv.

Jag sörjer alla dessa fem män, med vilka jag startade vår resa till Ryssland år 1941, men Lembit var den siste och mitt stöd på ålderdomen. Det fanns aldrig några problem för Lembit som han inte kunde lösa. Hela tiden hjälpte han mig. I mitt lilla hem där jag nu till sist hamnade, har alla sakerna Lembits hand över sig.

En gång, då vi satt vid matbordet och pratade om alla män som hjälpt mig att göra iordning den lilla lyan, så konstaterade vi att alla hade dött. Då sa Lembit skrattande: “Men mig har du kvar!”

Ja, han var kvar, och genom honom även alla de andra med vilka vi kunde dela dels de lugna dagarna i Haapsalu, och dels de svåra och sorliga dagarna i Ryssland. De var genom Lembit på något vis inte helt borta, de andra männen i mitt liv.

Nu har jag emellertid ingen kvar, och detta är huvudorsaken till att jag skriver dessa enkla rader, för att det skulle bli någon vetskap om vår familj, som skulle kunnat tjänat ett mycket bättre öde.

1 maj 1989.                   Elfriide Kulgver

Tähe gatan 10

Tallinn


2 Comments »

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s