This is the first post of a serial of five posts based on Elfriide’s life story as deported from Estonia to Siberia and back to Estonia. Number Two, Three, Four and the post scriptum.

We have friends with a dramatic background in their ancestry story. Our friend Kristjan comes from Sweden and his father Herbert escaped the Germans and the Russians by fleeing from Estonia to Finland in 1941.

Wedding picture Aleksander and Elfriide 1937

Kristjan’s  father Herbert has interviewed his sister Elfriide who had to accept a life deported by the Soviet Union to Siberia in 1941. The interview has been written in Estonian and then translated to Swedish by Herbert.

Herbert Piriimets

I have been allowed to tell her story here and I will do it in small portions by making a short English summary and then the original text in Swedish.

To understand the story I will bring some historical background from Wikipedia. Estonia is a Baltic country. Russia or The Soviet Union to the East and Lithuania to the South and The Baltic Sea and Finland to the North.

A map of Estonia today

Estonia has been populated by the Finno-Ugric since pre-historic time. They were Christened by the Danes after prolonged crusades that ended in 1227. The Danes kept the Northern part of the country for more that a hundred years and a German Knight order kept the Southern part until Sweden captured the country in 1625.

Russia captured the Estonia after the Great Nordic War in 1710. The estate owners were German-speaking and the Estonian language was only spoken by the farmers.

At the Russian October revolution in 1918 Estonia became independent for the first time in its history.

Germany attacked Poland in September 1939 and the WWII started at that moment. According to the secret Molotov-Ribbentrop agreement the Russian forced Estonia to accept military bases. The three Baltic countries were totally occupied from June 1940 by the Soviet Union took complete control of the county. A lot of politicians, military personnel and  intellectuals were either executed or deported.

In 1941 the country once again came under the Germans when the Nazis attacked the Soviet Union. In 1944 the Soviet Union re-occupied the country and deported the Nazis together with all who had positions and education.

A map to show Estonia from 1919-1939

The country was compulsively collectivized.

I remember the time in 1991, after the fall of the Soviet Union, where the Baltic Nations got their independence.

Elfriide, who is a teacher, starts her story with the memory of the day in 1941 when a group of people come to their house at eleven pm to tell that the family was to be deported Russia the same night. Her husband Alexander, a lieutenant colonel in the Estonian army until first of January 1941, herself and their four children. The two eldest sons 19 and 13 years old were sons from her husband’s first marriage and the two small ones 11 months and 3 years and 11 months. She describes every thing as it was normal things to go through.

Her husband had been given an estate called Kloostri as a gift for fighting for the independence of Estonia. They were deported together, but soon the children and Elfriide were put in one wagon and Alexander in another.

EN FAMILJS LEVNADSÖDE UNDER ÅREN 1941- 1988

Titel på orginalet: “Yhe perekonna käekäigust aastatel 1941-1988”

översatt från estniska av Herbert Piirimets (f. Peterson), bror till Elfriide Kulgver.

Redigerad av Juhani Pirimets, son till Herbert Pirimets.

Framför mig har jag en sliten noteringsbok med grönt omslag: “Lärarkalender för år 1940/41.” Utöver den tryckta tcxten har jag själv gjort diverse noteringar med blyerts. Till dessa återkommer jag senare. Allra först ska jag återge en “historisk” notis som jag skrev ner strax efter att det hände:

“Fredag den 13 juni 1941 klockan elva på kvällen kom det ett antal människor hem till oss i Kloostri för att anhålla oss. Under flera timmar genomsökte de vårt hus och till sist meddelade de att vi, hela familjen, skulle forslas till Ryssland. Samma natt körde de oss på lastbil till Risti, där tåget, som vi sattes ombord på, stod hela lördagen. På söndagsmorgonen gick tåget till Tallinn där det stannade hela dagen. Vi fick många nyfikna besökare och de hade med sig diverse nyttosaker till resenärerna. På måndagen vid fyra tiden på eftermiddagen började tåget rulla vidare. På kvällen kom vi till Lehtse där vi hade den sista kontakten med estländare. Tidigt på tisdag morgon passerade vi Narva och därefter fortsatte tåget till Ryssland.”

Så lyder den “historiska” notisen. Tydligen hade jag på grund av diverse bekymmer inte möjlighet att fortsätta med anteckningarna. Nu, långt efteråt, försöker jag dock att göra det trots att jag har glömt mycket och dessvärre har jag ingen att fråga som kan fylla i mina minnesluckor. Av vår familj bestående av sex personer, finns endast jag kvar.

Först ska jag ge en bakgrund, och dessutom försöka förklara orsaken till att vi mitt i natten, med småbarn, måste resa till det för oss okända Ryssland.

med småbarn, måste resa till det för oss okända Ryssland.

Familjens sammansättning: Först ska jag ge en bakgrund, och dessutom försöka förklara orsaken till att vi mitt i natten,

• Min man – överstelöjtnant Aleksander Kulgver som fram till den 1:e januari 1941 var Västra Estlands/Ösels Militärområdes stabschef.
• Jag – Elfriide Kulgver, född Peterson, var vid denna tidpunkt lärarinna för högstadiet vid Vigala skola.
• Son, från min mans första äktenskap – Lembit Kulgver 13 år, nyligen klar med 5:e klass i folkskolan
• Son, från min mans första äktenskap – Ylo Kulgver, 19 år, nyligen färdig med gymnasiet i Haapsalu.
• Son, från Aleksander Kulgvers och mitt äktenskap – Jyri Kulgver, 3 år och 11 månader.
• Son, från Aleksander Kulgvers och mitt äktenskap – Arvo Kulgver, 11 månader gammal.

Efter det att min man den 1. Januari 1941 avskedats från militärtjänsten, hade vi ingen möjlighet att bo kvar i Haapsalu utan inkomst. Jag hade tagit plats som högstadielärare i folkskolan i Vigala. De tre yngsta sönerna hade jag tagit med mig till Vigala, medan Ylo blev kvar i Haapsalu hos bekanta för att avsluta skolgången. När sommarlovet började, hämtade min man oss från Vigala, och vi reste med tåg till Kloostri. Där hade vi tänkt att bo i framtiden.

Kloostri är en herrgård som min man fick som belöning för deltagandet i Estlands Frihetskrig år 1920. Hittills hade gården skötts av min mans syster och svåger. (Kloostri ligger ca 25 km från Vigala). Även Ylo kom till Kloosteri efter att han lyckligt hade avslutat gymnasiet, så nu var hela familjen samlad.