A life as deported from Estonia to Siberia #2

Soviet deportations from Estonia

This post is part two out of a serial of several on the fate of a woman and her family during the second world war in Estonia. I visited my friends and started to read the memoirs the spot and asked for permission to let it come out as blog posts. Part one is here.

“The deportation ” translated from original notes from the time by Elfriide Kulgver.

EUR1919-1939

A map of Europe before the second world war

1024px-Kaheteljeline_vagun

Vehicles similar to these used for deportation in 1941. Photo Harald Kivinurm.

 

  • Late one Friday night in June 1941 the family was arrested at home by armed and uniformed Russians
  • They had not yet moved into the home so all their belongings were at Vigala.
  • During the night the family was taken by truck to a town called Risti where they were taken on a train that just stood at the station on the Saturday.
  • Sunday the train went to Tallinn where it also stood still during the day. During the day many curious visitors came and gave useful things to the people on board.
  • Late Monday afternoon the train started again and in Lehtse they had the last contact with Estonians and after they passed Narva then continued to Russia

Those who arrested the family had promised that the family could stay together and that calmed Elfriide as her husband Alexander was very good in Russian and was able to solve things. Boarding the train the husbands were ordered to enter the last wagon and the women and children in the rest of wagons. The husband had the money and Elfriide had the children.

The eldest son wanted to go to the men’s wagon, but he wasn’t allowed fortunately.

The wagons had shelves and each family found a shelve to stay on. The families began to ask each other about what this deportations was about. They knew that some body were suddenly arrested, but this was new that whole families were deported. They got water at the train but not food. They had a dried ham with them, but that not suitable food for the youngest children. “Letters” were written and thrown out on the ground to be picked up and brought to the families of the deported.  Elfriide got in contact with her sister that way who managed to come to the train while it was staying at the station. The sister brought with her food and woolen clothes and writing paper as she had heard that in Russia they didn’t have that as well as a lot of other things. They found out about that later.

At the last station in Estonia another traveler handed 70 ruble through the window and that was divided so that each family got ten ruble.

On the journey in Russia they were given boiled water and millet porridge twice a day.

Togtur Tallin Kirov

A long train “trip” to Sibiria.

Today it will still take three days to make this journey of about 2000 kilometers

After some days they arrived at Strizi near the city Kirov. The task was to cut peat. Elfriide and her children were housed in a classroom, empty during the summer. The class room had space for fourteen people and all were new the Elfriide.

The mothers were ordered to work and were denied to get any news about their husbands. Elfriide’s youngest boys were already ill from respiratory infections and gastric catarrh. The nights were cold and they were not used to eat just ham and rye bread.

Elfriede carried the boys to an ambulatory to get help. Porridge and gruel were available if she had money. Elfriide borrowed money to feed the boys but the got worse. The doctor referred the boys to a kind of hospital at the nearest station town Orits. Elfriide had to carry the sick boys one by one across six different trains having left one behind with another woman. The boys were treated well there and they improved in their health, but the war arrived and the hospital was emptied to receive wounded soldiers.

The new hospital didn’t have educated people and one day the youngest Arvo got an injection with glucose and another injection with camphor. Elfriida objected, but in vain.  One year Arvo old died after half an hour.

Elfriide wrote home to her mother about the horrible situation without money in all grey surroundings. To her surprise the postal system was in function and she got money from her mother and other family members until the Germans took over and the borders were closed. After that she had to sell some things she had.

The school was again used as a school after the summer and they had to move. The family moved into a poor farm family and they lived together with fourteen people in one room for the next three years in a village called Sestakovo 7 kilometers from the town Kotnitski. The food situation was very difficult and the prices rose along with the war.

The Estonian women knew how to knit new mittens using old blankets and they could sell them and get some food. In the winter  Elfriide worked with the men cutting peat. She was sweeping snow where the men worked. One day when she came back her son didn’t come out to get his soup.

He was totally apathetic and just said :” Did you come home mom?”

That would be his last words and he became unconscious and died a few days after in February 1942. Elfriide regretted that she had left him to the care of others and gone to work to get food. It was one of these horrible things in life that you choose to do things you later regret without being able to change it.

In 1967 Elfriide was visiting his grave the last time. The grave is situated at the high brink of the river Vjatka.

800px-Vyatka

The river Vyatka at the city Kirov


Tallin-postkort 1940

A postcard from Tallinn 1940.

Now comes the original text from the interview made by Elfriides ‘ brother Herbert many years later in 1989.

På torsdag kväll den 12 juni satt vi i lugn och ro vid matbordet tillsammans med min mans syster Anna och svåger Anton Vendla, och planerade morgondagens göromål och även övriga framtidsplaner. Denna lugna gemenskap fick vi dock bara njuta av i ytterligare en natt och en dag. Nästa dag blev mycket arbetsam. Min man blev klar med att sätta potatis, och alla vi andra hade saker att göra före helgen. Kvällsmålet blev rätt så sent och det var redan nästan mörkt då vi avslutade måltiden. Vi tänkte fira en lika lugn och fridfull kväll som igår, då vi plötsligt hörde ljudet av en lastbil som stannade utanför vårt hus. Vårt hus låg vid havet vid sidan av stora landsvägen, så att biltrafik förekom sällan, särskilt inte lastbilstrafik så sent på kvällen. Även under dagtid var lastbilar sällsynta hos oss.

Ut ur lastbilen steg fyra personer, varav två av dem klädda i militäruniform. En av de beväpnade militären ställdes som post vid ingången till huset. De övriga började genomsöka huset. De påstod att de fått uppgifter om att det fanns vapen gömda i huset. Min man hade för länge sedan, när han blev uppsagd, lämnat in alla sina vapen, såväl militära som privata jaktgevär, till vederbörande myndighet. Därför var vi helt lugna och lät dem fortsätta att söka. Till slut hittade de Lembits ca 10 cm långa scoutkniv. (Både Ylo och Lembit var med i scouterna). Kniven klassificerades som vapen och konfiskerades samt noterades i genomsökningsprotokollet. Männen meddelade att scoutrörelsen är en fascistisk organisation. (Scout-organisationen var redan förbjuden).

Våra småpojkar i ett angränsande rum blev oroliga och jag gick in för att lugna dem. Efter en stund kom min man in till mig och berättade att, vi, hela familjen, måste resa till Ryssland. Jag blev lättad, för att vi kunde resa hela familjen tillsammans, och inte bara min man, som så många gånger tidigare hade hänt med vara bekanta. Min man kunde ryska mycket bra, och han kunde reda sig i alla situationer. Jag kunde resa med lättat hjärta – men resan blev helt annorlunda än dessa män berättade för oss.

Vi fick order om att packa. Men vad skulle vi packa? Alla våra personliga saker var kvar i Vigala. Först nästa vecka skulle min man åka hästskjuts till Vigala för att hämta våra saker. Ylo hade sina saker kvar i Haapsalu eftersom han hade cyklat till Kloostri. Beträffande mat hade vi endast en gammal, hård limpa, eftersom vi hade planerat att baka nytt bröd nästa dag, dvs. på lördag.

Svåger Anton hämtade en rökt skinka i förrådsbyggnaden, och den passade precis i en ryggsäck. Detta blev vår mat de närmaste dagarna. Det fanns naturligtvis saker i Kloosteri som vi hade kunnat tagit med oss, om vi hade vetat vad som väntade oss. Sakerna hade vi kunnat sälja eller byta bort. Vi var mycket naiva, då vi trodde på våra arresterare: att hela familjen skulle få vara tillsammans i framtiden. Våra gemensamma pengar hade min man, och jag hade våra fyra pojkar och tre kappsäckar som vi packade i all hast.

Jag väckte och klädde på, de minsta pojkarna, och sedan fick vi order att stiga upp på lastbilen. Jag med de minsta fick sitta framme hos chauffören, och min man med de större pojkarna fick sitta på flaket. På så sätt kördes vi till Risti. Där stod ett halvtomt tig med godsvagnar och väntade på oss. Här såg vi de andra som deporterades från närheten. Familjerna delades, och familjefäderna placerades i de sista vagnarna, och kvinnor och barn placerades i de övriga vagnarna.

I “vår” godsvagn var de flesta platserna redan upptagna. Vi hittade dock lediga platser till höger om dörren på nedre hyllan. Mitt i godsvagnen fanns en “toalett”, en öppen sådan. Vår Ylo kände sig sårad över att han, en 19-årig yngling, var tvungen att vara tillsammans med kvinnorna. Han försökte förhandla med tågpersonalen om att få vara tillsammans med sin far, men som tur var lyckades han inte eftersom det visade sig att överlevnadsmöjligheterna var större i de främre vagnarna.

Efter att den första förskräckelsen gick över, började vi se oss om i vagnen – och vi fann en bekant familj, nämligen lärarinnan i Taebla folkskola, fru Viilma. Hon hade två små flickor med sig, den yngsta på sju månader. Intill dem på hyllan i godsvagnen “bodde” apotekare Lilloja från Risti, en mor med tre barn, två döttrar och en son. Människorna på samma sida på nedre hyllan kommer jag inte ihåg, men från oss till höger på övre hyllan fanns fru Salus med sina två barn, samt fru Vessart som väntade tillökning till sina tidigare tre barn.

Vi gjorde oss bekanta och vi började fundera på vad meningen var med den här deporteringen. Ingen hade hört talas om någonting liknande. Arresteringar av enstaka personer hade förekommit ofta, men att hela familjer deporterades på detta brutala sätt, det var helt nytt.

Hela lördagen stod tåget i Risti. Ingen mat fick vi. Vatten fick vi. Alla fick äta av egen medhavd mat. Vi åt av vår skinka och av den torra brödbiten.

Lokalbefolkningen kom till tåget för att leta efter eventuella släktingar eller efter bekanta, och de gav mjölk till våra barn.

På söndagsmorgonen började tåget rulla och vi kom till Tallinn. Där stod tåget till måndag eftermiddag. Även här kom det mycket folk som letade efter släktingar. Om de inte fann några, gav de matvarorna till oss främlingar. De plockade upp papperslappar som vi hade kastat på marken intill tåget. På lapparna hade vi skrivit adress och meddelanden till våra anhöriga och de snälla besökarna vidarebefordrade “breven” till adressaterna. Sådana här “hjälprop” resulterade i att ännu fler anhöriga och nyfikna kom, oftast med paket, för att hjälpa sina anhöriga.

Även jag skrev till min syster och kastade papperslappen på marken. Goda människor hade vidarebefordrat lappen, och snart kom min syster och hon hade med sig det jag hade bett om, nämligen ca två kilo bröd och ett kilo smör. Hon hade med sig mycket annat, bl.a. diverse yllesaker och tre av sina klänningar, samt ett block brevpapper. Hon hade hört talas om att det var pappersbrist i Ryssland. Det var alldeles riktigt – det saknades papper i Ryssland, och dessutom mycket mycket annat som vi då inte hade en aning om.

På måndag eftermiddag omkring klockan fyra startade taget – mot Ryssland. Sista uppehållet i Estland var i Lehtse. Utanför fanns återigen många nyfikna med tårar i ögonen som sökte efter släktingar och bekanta som skulle kunna vara med på tåget. Intill vårt tåg på andra spåret stod ett ordinarie tåg. Genom det öppna fönstret räckte en resenär pengar till oss. Det var 70 rubel, som vi delade upp mellan oss, så att varje familj fick tio rubel.

Tåget fortsatte mot öster. Vi passerade Narva utan uppehåll. Då och då stannade tåget vid stationer där vi fick kokt vatten att dricka. Under dessa dagar fick vi till och med mat en eller två gånger om dagen – hirsgröt med socker.

Efter några dagar kom vi till vårt mål, stationen vid Strizi, nära staden Kirov. Där fanns en torvmosse och vår uppgift var att bryta torv. Det var ett primitivt samhälle med matsal, ambulans och kontorsbyggnad. För arbetarna fanns stora baracker. Vår familj hade lyckan att få bo i skollokaler som stod tomma under sommaren. Inne i klassrummen fanns sängar. I vårt rum fanns sängar för 14 personer. Alla i vårt rum var nya människor, inte från “vår” godsvagn. Att få bo i skolan var ett stort privilegium, eftersom det inte fanns vägglöss där .Det hade nyligen bott fångar i barackerna och därför var de fulla av vägglöss. Mammorna och småbarnen kunde knappast sova under nätterna, utan de samlade och dödade vägglöss som ramlade ner på dem. Som tidsfördriv började de räkna nätternas vägglus-skörd, och det blev vanligen tusentals.

Vi började direkt fordra upplysningar om våra män. Man svarade att våra män skulle vi inte få se i första taget, nu är ni här och måste börja arbeta, tjäna pengar och leva vidare. Vår familj befann sig i en rätt så svår situation, eftersom vi inte hade några pengar (utöver dessa 10 rubel). Alla våra pengar hade min man. De två yngsta pojkarna blev sjuka i luftrörskatarr redan under tågresan. Nätterna i inlandet var kalla.

Dessutom fick de magkatarr. Småbarnen var inte vana vid att äta bara skinka och rågbröd. Jag bar barnen till ambulansen tre dygn i rad och då fick även jag ledigt från arbetet. Det fanns en matsal där man kunde köpa välling och gröt, men vi hade ju inga pengar. Så småningom fick jag låna lite pengar av andra estländare i den förhoppningen att: “så här kan det ju inte hålla på, snart skickas vi nog hem till Estland igen!”

Ingen av oss trodde att posten skulle fungera på en så avlägsen plats som denna. Ändå skrev vi alla var och en hem till sitt. Även jag skrev hem till min mor och berättade att “här är vi nu, barnen är sjuka och inga pengar har vi!”

Ett mer tråkigt och tröstlöst ställs här på jorden kunde jag inte föreställa mig. I Ryssland finns det många vackra platser, vackra skogar, vackra åkrar, kullar och dalar. Men här var allting bara grått, grå baracker, gråa människor, gråa hyddor.

Men dagarna gick även i denna gråa omgivning. Mina barns hälsa blev dock inte bättre. Nästan alla barn led av samma krämpor. Den enda medicineringen var ricinolja och åderlåtning, men inget hjälpte. Läkaren på platsen remitterade Arvo och Jyri och även andra sjuka barn till ett lasarett beläget i Orits, som låg vid nästa järnvägsstation. För att få resa dit måste man ha tillstånd av milisen. Jag fick lov, och detta papper är daterat 7.e juli 1941.

Vi åkte dit på ett lastbilsflak. Lastbilen stannade och vi gick av, men för att komma till lasarettet måste vi krypa under sex tågsett som stod mellan lasarettet och landsvägen. Jag hade de två yngsta barnen med mig, men jag kunde inte krypa under tågen med både barnen. Jag lämnade Jyri kvar vid spåren tillsammans med en snäll fru från Haapsalu med sin dotter, medan jag kröp under tagen till lasarettet. Jag lämnade Arvo, kröp tillbaks för att hämta de andra och kröp med dem under de sex tågen till lasarettet igen.

Som tur var togs vi väl emot på lasarettet och vi kände en stor lättnad då vi såg barnen i sängarna under läkarens uppsikt. Vi fick ordentligt med mat och så småningom började barnen bli batter.

Men denna lycka varade inte länge! Under tiden hade kriget nått oss och Orits lasarett tömdes för att ta emot sårade. De sjuka från Orits lasarett transporterades till ett litet landbygds-lasarett vid Monastörsinski, ca 16 km från Orits. Där fanns redan huvudsakligen endast gamla människor. Varje dag dog några av dem. I stället för läkare fanns där från Leningrads universitet två flickor med flätor, som praktiserade där.

Våra barn hade på det tidigare stället blivit bättre och mer eller mindre bra i magen. Men då, en vacker dag, den 30 juli 1941, kom de här två “läkarna” till oss för att ge barnen injektioner. Arvo som var ett år gammal, fick en injektion av glykos, som verkade positivt på honom. Då ville de ge ytterligare en injektion. Jag visste inte vad de ville ge, men instinktivt bad jag dessa flickor att låta bli. Svaret blev “Njet, naado!” och injektionen verkställdes!

Omedelbart började Arvo bli sämre och han fick allt svårare att andas. Efter en halvtimma dog Arvo. Senare fick jag veta att sprutan innehållit kamfer.

Nu återvänder jag till pengarna. Tidigare nämnde jag brevet som jag skrev till min mor i Estland. Detta gjorde jag egentligen utan att vänta mig något svar. Då jag åkte till lasarettet med barnen, fick jag låna ytterligare pengar av de andra kvinnorna (egentligen erbjöd de mig pengar eftersom de visste att vi inga hade). En del av pengarna tog jag med mig till lasarettet, en del lämnade jag till de äldre pojkarna så de kunde skaffa mat åt sig själva.

Till min stora förvåning fungerade postgången. Redan vid Orits sjukhus fick jag en postanvisning från Estland som en kvinna tog med sig från lägret. Tillsammans med postanvisningen fick jag också 200 rubel kontant som min mor skickat. Jag gick till postkontoret och fick ut 200 rubel som min svåger Jakob hade skickat. Min mor sände ytterligare 200 rubel, några väninnor sände 50 rubel, svåger Jaan sände 1500 rubel både till mig och till de äldre pojkarna, sä att vid den tiden då tyskarna erövrade Estland och gränsförbindelserna bröts, hade vi fått tillsammans 2160 rubel från Estland.

Nu kunde jag återbetala alla mina lån. Det som brådskade mest nu var Arvos begravningskostnader till kyrkogården i Monastörsinski. Jag fick kontakt med en man som grävde graven. Sedan tog han Arvos kropp i famnen och tillsammans med honom läste vi en stilla bön vid Arvos grav.

Sidan blev Arvos begravning. Mycket enkel. Det fanns en grekisk-ortodox kyrka i staden, och jag bad prästen att komma och begrava Arvo. Först lovade han att göra detta, men när han hörde barnets namn, att det inte var ryskt, vågade han inte. Därför fick vi göra det själva. Den ukrainske mannen som grävde graven lade också ett enkelt träkors vid graven.

När jag återvände till lasarettet hörde jag på långt håll Jyris hjärtskärande skrik. Han hade börjat skrika direkt efter att jag lämnat honom för att begrava Arvo. Alla de övriga estländska kvinnorna hade lämnat lasarettet. Nu hade inte jag heller någon lust att stanna kvar där med Jyri. Som tur var hade jag pengar nu. Jag åkte hästskuts med Jyri och med de båda pojkarnas saker till Böstrjagi järnvägsstation, och därifrn med tåg till Strizi, där vår familj (som nu var fyra personer) återförenades med de övriga estländarna.

Något annat speciellt hände inte under denna sommar, bara att ytterligare några barn dog. Jyri var fortfarande sjuk och därför kunde inte jag arbeta hela tiden. Det fanns en barnkrubba där estlands president Konstantin Päts syster, fru Pung arbetade. I vår familj arbetade endast Ylo, men hans arbete var helt meningslös. Normerna var mycket stora, lönen mycket liten och det hela verkade som tvångsarbete. Lembit, som var 13 år, var befriad från arbete. Barn mellan 16 och 18 år tillhörde en ungdoms-brigad, vars chef var förre marinkaptenen Alfred Sergo.

Tiden gick och livet fortsatte mot hösten, då skolorna började och vi fick inte bo kvar i skolhuset. De som bodde i barackerna kunde inte heller bo kvar eftersom det inte fanns några som helst värmeanordningar. Därför skingrades vi i grupper till olika platser. Vi hamnade på ett acceptabelt ställe i Sestakovo by, vid Vjatka älv, ca 7 km från staden Kotnitski.

Vi skulle bo hos f.d. bönder. Vi hamnade hos en ganska fattig familj som bestod av mor Anna med sönerna Nikolai och Vassilij samt svärdotter Sura. Husbonden var kommenderad till fästningsarbeten. Han permitterades dock på grund av sjukdom. Utöver vår familj på fyra personer, placerades där också familjen Vesker (en mor med två barn), och dessutom en ensamstående man vid namn Kaido Kanep, vars mor dog under sommaren i Orits sjukhus. Vi bodde alltså 13 personer i samma rum. Mat lagade vi i en stor rysk ugn. Mor Anna tände ugnen varje morgon och på den ställde alla familjerna sina hushållsredskap. Bondfamiljen sov på typiska ryska hyllor som egentligen var en del av ugnen. Dessutom fanns det två sängar i rummet. I en av dem sov fru Vesker med sina barn, och i den andra sov jag med Jyri.

I den här byn bodde vi i tre år, till hösten 1944. Den första vintern var svårast. I butiken kunde vi köpa mjöl, men endast så mycket att vi enligt myndigheternas beräkningar kunde baka 300 g bröd per dag. Vi provade aldrig att baka, utan vi använde mjölet till välling, för att ransonen skulle räcka längre. Mjölet fick man inte regelbundet utan oftast långt senare än vad som lovats och dessutom efter ett långt köande. övrig mat kunde man köpa efter “marknadspriser”, som var mycket högre än de statliga priserna. Sortimentet bestod av några enstaka varor (om de fanns). I min kalender, som jag omnämnde i början, har jag noterat priserna för några matvaror:

  • ägg 6 st.                             54    rubel
  • mjöl av ärter 3 kg.            250         “
  • mjöl av ärter 3 kg.            250         “
  • morötter 6 st.                     25          “
  • tranbär 2 kg                       14          ”
  • havregryn 3 kg                 350         ”
  • mjölk 2 l.                            20          ”
  • synålar  2 st.                      20         ”

Dessa priser ändrades dock hela tiden. Ju mer kriget fortskred, ju högre steg alla priser. Pengarna som vi tidigare fått från Estland räckte inte länge. Vi började sälja av våra saker som vi inte behövde. Tyvärr hade vi inte så många saker att sälja. Först sålde jag mitt armbandur, och sedan kläder och linnen. Som exempel på vad jag fick för mina saker:

  • Armbandur                        300       rubel
  • Nattlinne                             15          ”
  • Ritig sjal                              40          ”
  • Sidenstrumpor 2 par           80          ”
  • Handskal av läder             100          ”
  • O.S.V.

En viktig inkomstkälla för oss kvinnor var stickningen. Vi repade upp gamla täcken och gamla koftor, och stickade nya vantar som såldes på torget i Kotelnits (på ca 7 km avstånd), eller byttes mot matvaror. Snart spreds vår stickningskunnighet och vi fick beställningar åt gamla ryska tanter som råkade ha garn eller gamla koftor eller liknande.

Så genomled vi vintern 1941 och levnadsförhållandena blev sämre hela tiden. 1 början av år 1942 gick några av de yngre till en torvmosse som låg ca 5 km längre bort. Fördelen av att arbeta där var att man fick köpa bröd till statliga priser, samt att man fick en portion soppa per dag. Dit gick även vår Ylo och solidariskt följde jag med. Jag arbetade där till och med den 27 februari. Arbetet bestod av att männen med spett högg efter torv i 30-40 graders kyla. Kvinnorna (bara ett par stycken) sopade snö med kvastar framför männen. Det var rena nippran för oftast blåste snön igen över hela torvmossen. Men vi fick äta oss mätta och vi tog även “hem” både bröd och soppa.

Den 27 februari var det min femte bröllopsdag. Vädret var vackert, men på kvällen då jag gick hem, men på kvällen då jag gick hem, möttes jag av en överraskning – min son Jyri var apatisk och kom inte emot mig som vanligt för att få soppa. Han bara frågade: “Kom du hem, mor?” Och dessa var hans sista ord. Han blev medveslös samma kväll. Han var medveslös till den 6 mars, då han dog klockan 12.

Eftersom det var så fruktansvärt kallt hade det varit omöjligt att transportera honom till lasarettet som låg 7 km bort, där hade ju dessutom två småbarn nyligen dött. Givetvis ångrar jag nu djupt att jag gick till torvmossen för att skaffa bröd och soppa, och lämnade mitt barn i andras vård. Möjligen skulle han ha dött ändå, men jag skulle ha kunnat vara tillsammans med honom under hans sista tid. Detta är en av tillvarons grymheter – att man frivilligt gör saker som man senare får ångra, utan att kunna rätta till det efteråt.

Det fanns inget att göra. Barnet hade dött och han måste begravas. Tillsammans med Ylo gick vi till by-sovjeten och till stadens begravningsbyrå för att beställa kista. Begravningen kunde ske först efter tio dagar, dvs. efter den 16 mars. Vi fick låna kolchosens hästskjuts. Hästkarl blev Kaido Kanep. Dessutom deltog jag och Lembit vid begravningen. Ylo kunde inte deltaga eftersom han hade fått ett nytt arbete i staden från vilket han inte fick ledigt.

Graven ligger på en vacker plats, på den höga stranden vid Vjatka älv. Senast jag besökte graven var år 1967

12 Comments »

  1. What a tragic story, Maria. it is amazing how people can live.
    I also enjoyed your blog about the wonderful baby care in Denmark I have a Swedish friend who tells us of the also wonderful care for the elderly. We do not do as well in the US.
    i went to Tallinn in 1997. A lovely charming city at that time.

    Liked by 1 person

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s