A life as deported from Estonia to Siberia #3

This is number three post in the serial about Elfriide’s destiny during WWII. (Post Number one and post number two). Summary from the last post:

During the first 9 months of Elfriides’ deportation she lost her two biological children. She still didn´t know the fate of her husband the former military leader Alexander, She and the two older boys of 13 and 19 years were still together sharing a room with many others in a farm-house in Siberia.

For further information you can read from the home page “Soviet deportations from Estonia in 1940s”

 

Memorial Latvian children

Memorial for dead children deported from Latvia

The time for mass deportations were used in all three Baltic countries at the same exact same time and had been prepared in detail years before 1941.

After the death of her little boy Elfriide and the other women had to work hard in a forest. They couldn’t manage cutting trees so they protested to the authorities who asked them what work they would do? The women offered to knit and somehow that was accepted. Some woolen yarn was available at a knitwear factory and as it didn’t fit the knitting machines the woman got it and knitted jackets from that. They couldn’t believe that they could sit down all day and knit and get a salary for that. If this had happened some months earlier some of the children wouldn’t have died.

image

Women at work in the forest

When Tallinn had been reoccupied in 1944 by the Russians Elfriide started to write letters again and luckily she got in contact with her sister who wrote that the parents had died and their home was bombed and their brother had fled to Finland. They had not heard anything from him. Elfriides’ belongings were also ruined by the bombing. Other family members had fled too. It was sad news but the sister’s generosity in sending parcels through all the years made a huge difference for Elfriide and the step sons. The police who was involved with the postal system was corrupt and took what they wanted out of the parcels. But still most came to the right person.

The youngest of the teenage boys Lembit got a job as fireman at a river boat and the eldest Ylo worked as wood cutter and both earned something and got food.

In the winter 1942 Elfriide got the information that her husband Alexander had died in the Gulag in the North Ural area December 1941.

Alexander Kulgver died December 1941 in the forced labor camp in the North Ural area called Vorkuta in the Komi Republic 

Vorkula-map

Location of the forced labour camp in Vorkuta

The family of six was reduced to 3 people. They were able to move to a room in a flat in a town called Kotelnits.

Life was better in this town as they now got in contact with other Estonian people and the knit work was growing. Elfriide bought an old guitar at the market and started to exercise on it and together with other Estonian people they sang their national songs.  The youngest boy Lembit had a tough life doing hard work at the boat far too young for this job.

Elfriide nearly lost Lembit too. Once she went with him on the boat to knit and to visit the town where the boat was heading at. She had forgotten that she had to ask for permission to take such a journey. One night Lembit fell out of the berth in the cabin. It showed up that he had high fever and was very ill from typhus. He was put in a camp hospital. Elfriide was stuck in a strange town and how should find a place to stay for the night without her papers on her. Luckily she found a man with a knitted jacket in the Estonian colors. She got help from  him to find a hotel owned by an Estonian person. They were surprised to hear about deported Estonian people who were still alive.

The next day Elfriide succeeded in boarding the boat again coming back and managed to enter without being searched for her  papers. After some time the boy got his health back, but the boat sank and Elfriide didn’t hear any news about Lembit  during the winter.

After the war in 1945 the Estonian people started to return to Estonia and it was not heard of that they were returned to Siberia. in November 1946 Elfriide and her youngest boy returned by train. Ylo had to stay to get some paper from the military. He later managed to get a job as a hunter at Kloosteri in Estonis and got his passport through this job.

tallinn_cnt_6nov09_istock_b

Tallinn today

Elfriide was overwhelmed by seeing the towers of Tallinn again. Elfriides’ sisters house was the only house in the street which was not bombed. The stay in Estonia was not so easy as they couldn’t be properly registered and that influenced the possibility to get housing and jobs. In 1951 the youngest Lembit had to go back to Siberia as a prisoner. He managed to study on a correspondence course while working in the forest during the day time.

Vorkuta_Gulag

Siberian village where the Estonian deported people stayed

Elfriide travelled to some family in another part of Estonia and got a good job as a teacher and even a nice place to live. She knew from her years in Russia how important it was to be able to support herself. She cultivated the soil and grew grain and vegetables. She even got a cow from the first estate from where they were deported in 1941 in Kloosteri. Elfriide had good family relations at her new place and one family member’s son had an accordion. Elfriide wanted so much to get such an instrument and started to practice playing on it. Life was getting better and she had a fine harvest in 1948.

Then one day the headmaster of the school sent for her during in a math lesson. He had heard that she was searched by the police.

The rest of the story will follow in part 4. Now comes the full Swedish text:


Nu var vi bara tre personer kvar i vår familj. Ylo fick arbete som sågare vid ett hospital i staden. På så vis fick han ordentligt med mat och logi i ett gemensamhets-härbärge. Vid veckosluten besökte han oss i Sestakovo. Jag återgick till arbetet på torvmossen, eftersom jag kände att jag inte hade någon rättighet att masa mig, och kunde jag ju få soppa och bröd igen.

En vacker dag fick vi meddelande om att vi var överförda till skogsarbete några kilometer längre bort, eftersom arbetet på torvmossen minskades ner. Läget var ödsligt och där fanns varken matställe eller härbärge. Bröd fick man endast om man fyllde dagens arbets-kvot. Kvoten var enligt vår mening alldeles för stor.

De flesta av oss hade aldrig arbetat i skogen och dessutom hade vi inga lämpliga kläder, och vi var inte beredda på alla de faror som var förknippade med skogsarbete. Trots detta gick vi ändå dit för att se på arbetsplatsen. En dag när vi var där tillsammans med en 18-årig flicka, Inga Bauman, fällde vi en stor tall. Efteråt var vi förvånade över att trädet inte föll ner över oss. Vi tyckte inte om detta arbete och nästa dag gick vi (fru Lilloja, fru Baumrxn och jag) till MVD för att “söka rättvisa.”
Vi försökte göra klart för myndigheterna, att de personer och myndigheter som gett oss detta skogsarbete, måste se till att vi fick ett mer meningsfullt arbete lämpat för kvinnor. (Fruarna kunde bra ryska). Gamla tanter och unga flickor passar inte för skogsarbete.

De frågade då vilket arbete som passade oss. Som tur var hade det i lokaltidningen stått en annons där man sökte personer som kunde sticka vantar. Vi visade annonsen och även våra vantar som vi stickat. Myndighets-gubbarna beslutade sig direkt. Det fanns en trikåfabrik i staden som nyligen hade fått ett parti ullgarn. Maskinerna i fabriken var gjorda för bomullsgarn och de fungerade inte med ullgarn, och det kom alltså inte till användning. Man tog kontakt med fabriken, och nästa söndag kom tre viktiga personer i släde från fabriken till oss. De var en MVD-man, an TK-man samt direktören för trikåfabriken. Alla kvinnor som var intresserade av stickning hade samlats i vårt rum. Vi var 14 kvinnor, som bildade en sticknings-brigad.

Ullgarnet var enkelt och måste tvinnas. En spinnrock anskaffades och en av oss blev tvinnare. Lönn bestämdes till 200 rubel i monaden och 600 gram bröd per dag. Dessutom fick vi en gång i månaden så kallade torra produkter: gryn, socker och fett. Det bestämdes också, att tidigare nämnda Kaido Kanep, blev Kistkarl och skulle frakta garn och matvaror mellan fabriken i stan och vårt härbärge.

Detta var ju en underbar lyckolott som vi alla fick del av. Om detta hade skett bara ett halvår tidigare, hade många av våra barn levt ännu. Våran kvot sattes till fyra koftor per månad. Dessa var av den enklaste sorten, enfärgade. Snart började de ryska kvinnorna begära flerfärgade koftor med avancerade mönster. Då blev kvoten mindre. Många kvinnor av oss som var från landsbygden kunde inte tro att det var sant att, “man behövde inget annat göra än att sitta och sticka dagarna i ända.”

Ylo arbetade fortfarande som vedsågare i stan. Lembit kallades då och då ut till kolchoserna antingen för att rensa ogräs eller för att kupa potatis. Det bästa var då han fick vakta boskap, för då fick han ordentligt med mat.

Nu blev livet lättare att leva. Snart hittade Lembit ett arbete där han fick ordentligt att äta. Han blev smörjarlärling på en flodbåt som låg i Kotelnits hamn. Han var nu 14 år gammal och därför var arbetstiden inte så lång. Senare blev han eldare på en annan flodbåt. Det arbetet var hårdare, men detta hände längre fram i tiden.

Nu arbetade båda pojkarna i staden, och vid veckosluten kom de “hem”, då vi ordnade “matdagar”. Fram mot hösten planerade Ylo med sina kamrater att flytta till stan, och jag skulle få bli deras värdinna. Några ester hade redan flyttat till stan utan att myndigheterna hade något emot det – vi var ändå tvugna att den förste i varje månad anmäla oss för myndigheterna vid MVD. En äldre dam som själv hade blivit utsatt för represalier gick till milisen och frågade om det gick bra att ha estländare som inneboende. Hon fick som svar: “Det går bra, de är goda människor”.

Vi hittade ett rum hos en änka som var pensionerad lärarinna, hennes man hade blivit rapporterad “saknad” efter att ha varit på ett fångläger.

Som hyra skulle vi skaffa bränsle för hela året. Vi fick ett genomongsrum för tre personer. Hon själv hade ett litet rum separat. Ylos arbetskamrat var från Schweitz, chaufför, och mycket trevlig. Han kom från Leningrad och hade blivit lätt sårad under kriget. Efter Leningrads befrielse åkte han hem, och då blev vi bara två i rummet, Ylo och jag. På vintrarna, då flodbåtarna inte kunde gå, besöktes vi ofta av Lembit.

Jag återkommer till den kalla och svåra vintern år 1942. Under hela vår vistelse i Ryssland hade vi hela tiden krävt att på något sätt få kontaktakt med våra män. Vid jultiden år 1942 fick vi meddelande från milisen att Aleksander Kulgver hade avlidit av hjärtbesvär den 27 december 1941 på ett arbetsläger i Nord-Ural.

Först tänkte vi att detta måste vara ett misstag, men senare visade det sig att det var sant. Detta bekräftades dels av Jakob Biek som varit på samma läger och dels ännu säkrare av dr. Dobruskes som var läkare på lägret, och som lyckades komma levande ur det. Senare bosatte han sig i Pärnu. Två månader efter Aleksander Kulgvers död, den 4 mars 1942, dömdes han av Specialdomstol i Moskva till tio års fångläger.

Nu hade vår familj krympt till hälften. Kvar var jag med mina tya styvsöner. De svåra fysiska och psykiska påfrestningarna och överansträngningarna gjorde att även de dog relativt unga. Ylo dog 41 år gammal av en njursjukdom, och Lembit dog 60 år gammal av hjärtinfarkt.

Jag fortsätter nu min berättelse från det att vi flyttade till Kotelnits. Några dagar innan vi flyttade kom nyheten att Tallinn hade återerövrats av ryssarna.

Vi började åter att skriva brev till Estland. Jag skrev brev tre dagar i rad som jag sände till min mor, så nu var det bara att vänta på svar. Det visade sig att mors hem i Tallinn, Suur Ameerika nr. 22, där jag själv bodde tills jag efter mitt bröllop flyttade till Haapsalu, hade förstörts totalt vid ett flyganfall. Posten kunde ju inte komma fram. Som tur var hade min bror Karl gått till postkontoret i Tallinn och frågat om det hade kommit någon post till mors adress, och på så vis fick han mina brev. Min syster Liidia skrev omedelbart till mig, men under tiden hade vi flyttat från landet till staden. Sonen till vår tidigare hyresvärd, Nikolai, tog brevet med sig till stan, så nu efter ca tre år fick jag åter kontakt med Estland. Jag tordes inte öppna brevet direkt, jag var livrädd för att få dåliga nyheter. Men så var fallet, brevet innehöll verkligen “Hiobs nyheter”: Både far och mor hade avlidit, deras hus, där även mina saker fanns sedan jag flyttade från Vigala, hade brunnit ner till grunden efter bombanfall, min yngste bror Herbert hade flytt till Finland och från honom hade man inte fått några meddelanden. Ytterligare några släktingar och vänner hade flytt från Estland och inga meddelanden hade man fått från dem. Aven min yngre svåger Jaan med sin fru hade lämnat Estland. Senare har vi fått brev från dem alla och det visade sig att de var antingen i Sverige, i Kanada eller i USA.

Men just då jag fick brevet var alla borta. Allt detta förmörkade glädjen över att ha fått brevet. Men det var ändå glädjande att ha fått kontakt med hemlandet. Nu började det strömma in paket och tidningar. Hade man, som jag, en syster i Estland kunde man vara lycklig. Det var nämligen inte lätt att skicka paket. Posten tog nämligen emot paket enbart av militärer. Det gällde alltså att leta reda på någon militär som var villig att hjälpa till. När man väl fick tag i en, förekom det att militären gjorde en egen “förtullning”, där han tog det han själv ville ha ur paketen innan de sändes iväg. Sedan gällde det att så fort som möjligt ställa sig i kö till posten, och köerna blev väldigt långa.

Mammor hade det allmänt mycket svårt att organisera allt detta, hur mycket de än ville hjälpa sina barn. Men som sagt, jag hade stor lycka av att ha en enormt snäll syster. Under många år sände min syster Liidia outtröttligen paket till mig och mina styvsöner.

Även senare i hemlandet var hennes hem alltid öppet för oss och vi fick hjälp med det mesta av henne och hennes man Ralf.

Nu var vi stadsbor. I mitt “fång-pass” finns det instämplat att f.o.m den 10 november 1944 är jag medborgare i staden Kotelnits. Livet började liksom bli normalt: De döda var döda, och vi som levde hade alla någon sorts arbete. På väggarna satt det högtalare som “skrek”, på så vis fick vi veta vad som hände ute i världen, och mellan “nyheterna” fick vi höra på musik. På landet saknade vi detta. All kulturell verksamhet var lika med noll. Böcker såg man inte till, eller mycket sällan. En gammal mjölnare bad mig komma en gång för att titta på några böcker som han hade fått av en utlänning, och ingen visste på vilka språk de var. Jag gick alltså till honom för att se på böckerna, och det visade sig vara franskspråkiga “Decameron” och Leo Tolstojs “Anna Karenina”.

I staden var livet mycket bättre. Vi stickade tröjor till trikåfabriken och vid sidan av även privat både vantar och tröjor som vi kunde sälja till marknadspriser. Till exempel för en tröja fick man två bitar tvål. En brödlimpa kostade 100 rubel.

Senare kom det estniska sårade till stadens lasarett. Då de blev friskare besökte de den estniska kolonin i staden. De berättade om sina upplevelser vid fronten och om hemlandet. Även kärleken spirade, som till och med resulterade i bröllop. En löjtnant från Röda Armen gifte sig med en deporterad estnisk flicka, Irina Väli. Detta hände dock senare i hemlandet, och man fick till och med tre barn. Trots att just detta äktenskap inte hade några som helst politiska avsikter gick det inte att rädda Irina från en ny deportering.

Låt oss vända tillbaks till vårt leverne i Kotelnits. Jämfört med tidigare år var livet där bättre. Utöver kontakter med hemlandet, fick vi kontakter med andra estländare i andra bebyggelser. Vid sammankomster började vi sjunga estniska sånger. Det kom tårar i ögonen då vi sjöng Edgar Arro’s “Jag kommer ihåg min hemlands Tallinn”. På torget i Kotelnits köpte jag en gång en gammal sex- strängad gitarr. Min son Ylo klandrade mig för att “alla andra säljer sina saker på torget, men du köper”. Senare lärde han sig själv att hitta ackord på gitarren och att ackompanjera sång.

I vår familj var det Lembit som hade det svårast. Han hade varit smörjare på en flodbåt, men kaptenen tog dit en av sina släktingar som smörjare. Lembit fick bli eldare vilket var mycket svårare. Båten han arbe.tade på hette “Gerzen” och gick längs Vjatka älv mellan Kirov och Kassan. På sträckan låg staden Kotelnits, så vi hade god kontakt med honom.

Under fyra timmar måste han utan uppehåll kasta in ved i ångpannan på båten. Veden var i regel sur, och han måste själv hämta den från bestämda platser utmed stranden. Efter de här fyra timmarna var han ledig i åtta timmar. För en rejäl karl skulle det här inte vara några problem, men Lembit var 16 år gammal, mager och liten till växten. Han ville dock inte söka något annat arbete eftersom han fick hela ett kilo bröd om dagen och dessutom ordentligt med mat på båten. Det kan hända att även sjömansyrket lockade honom.

Under sommaren 19U4 hände följande:

Lembit försökte locka med mig på båten från Kotelnits till Kaasan. Då skulle jag inte bara få åka båt, utan jag skulle få se nya platser och dessutom få köpa garn i Kaasan. Jag satt ju hemma och stickade för trikåfabriken, så strängt taget spelade det ju ingen roll var jag satt och stickade! Det skulle kunna bli en trevlig omväxling och jag skulle “slå två flugor i samma smäll”. Jag glömde totalt bort att det var förbjudet att vistas utanför staden Kotelnits utan tillstånd från milisen.

Då båten kom från Kirov, steg jag utan vidare ombord och installerade mig i Lembits hytt. Hans arbetskamrat var på semester så vi hade gott om plats. Jag hade stickor och garn med mig, och båten lade ut mot Kaasan. På kvällen la vi oss i hytten, jag i underkojen och Lembit i överkojen.

Plötsligt mitt i natten blev jag skräckslagen av att Lembit föll ner ur sin koj. Som tur var blev han inte skadad, men det visade sig att han var sjuk. Kaptenens hjälpreda fungerade samtidigt som “skeppsläkare”. Jag kontaktade honom, och det visade sig att Lembit hade över 40 graders feber. Han ville gå på sitt skift, men det blev inte av för han kunde inte. Båten hade under tiden kommit fram till hamnen i Tsistopol vid Tatarland. Där flyttades Lembit till lasarettet för att få hjälp. I väntrummet kunde Lembit knappt sitta upprätt. Man konstaterade att han hade tyfus, och han såndes ivåg till ett annat sjukhus – jag blev ensam kvar i denna främmande stad. “Gerzen” hade åkt vidare mot Kaasan. Jag hade inga dokument med mig, “fång-passet” blev kvar hemma, jag visste inte vart man skulle ta vägen för att övernatta och invänta “Gerzen”.

Men se – vid fängelsekansliet fanns en tjänsteman som hade en kofta på sig som var stickad i de estniska färgerna. Efter min fråga om dec händelsevis fanns estländare i staden, fick jag mycket vänligt en adress på Tolstoj-gatan där det fanns ett hotell, där kommandanten var estländare. Jag gick dit och fann estländare som hade blivit evakuerade dit. Efter att ha hört min historia blev de mycket överraskade över att överhuvud taget få träffa en deporterad från Estland som fortfarande var i livet och inte gick i de värsta trasorna (jag hade min sista bomullsklänning på mig som jag fått av min syster Liidia, de andra hade jag sålt). Jag berättade ett och annat om vårt liv och om hur bra vi hade det just nu som kunde sticka hemma åt trikåfabriken. De själva hade det mycket svårare. I stan fanns det mycket evakuerat folk som ville sälja sina ägodelar billigt. En skomakare ville sälja sina sista skor (viltskor), men vad får man för viltskor under sommaren? Han ångrade djupt att han hade flyttat från Estland till Ryssland.

Alla var mycket vänliga mot mig och jag fick ett hotellrum. Jag köpte fyra damtidningar av en estländska, “Maret” och “Köigile”, som hade en hel packe tidningar med sig.

Nästa kväll gick jag tidigt till hamnen för att vänta på båten från Kaasan. Under tiden jag väntade kom milisen för att kontrollera passen. Jag hade varken pass eller andra papper med mig. Men jag hade tur. Innan milisen hann komma till mig såg jag lanternorna från båten som var i antågande. Alla människorna började röra på sig för att komma först ombord på båten. Jag trängde mig fram och blev den förste som gick ombord på “Gerzen” och sedan rusade jag mot hytten.

Nyckeln hade jag i min darrande hand, och jag blev vettskrämd då jeg ändå blev fasttagen. Det var två män i vita rockar som höll i mig. Jag blev förd till ”bastun” eftersom Lembit hade tyfus.

När jag äntligen släpptes därifrån, gick jag till Lembits hytt och lade mig på hans säng och började bläddra i damtidningen ”Maret”. Då kändes det att livet var skönt igen.

“Gerzen” anlände hamnen i Kotelnits och jag tog mina prylar, gick hem till Ylo och berättade om mina äventyr. Sedan gick vi tillsammans till milisen och berättade att vi hört talas om att Lembit blivit sjuk och att han blivit inlagd på lasarettet i Tsistopolje. Därför ansöker jag om tillstånd att få besöka honom. Jag fick tillstånd, “spravka”, att få vistas utanför Kotelnits samt att få resa till sjukhuset i Tsistopolje. Det gick ju bra! Jag tog mina stickor och garn med mig igen och gick till hamnen för att invänta båten. “Gerzen” kom som vanligt från Dirov. Samma hytt och samma sjömän igen. I Tsistopolje gick jag till lasarettet men fick inte gå in i Lembits rum. Jag kunde endast se honom genom fönstret. Han var blek och mager men på bättringsvägen.

Jag talade med chefsläkaren som sade att det vore bra för Lembit om han kunde få något stärkande i sig utöver maten på sjukhuset. Jag gick till torget, köpte en liten aluminiumask, och i den lade jag ett pund flytande smör och ett pund honung.

Jag lämnade asken till Lembit och önskade honom god bättring. Sedan gick jag till hamnen för att vänta in båten. Den har gången hade jag både pass och intyg med mig så nu var jag helt lugn, men ingen frågade efter passen. På däcket satt jag och solade mig och stickade i lugn och ro.

Under de här två båtresorna hann jag sticka en yllekofta som båtvärdinnan fick, mot att jag fick produkter som var “defitsit”, med det menas att de fanns inte i ordinarie butiker.

Vid detta lasarettsbesöket sade chefsläkaren att orsaken till Lembits snabba förbättring var att han hittills fått ordentligt med mat. Han sade ytterligare att: “Er son är en mycket intressant människa”.

Chefsläkaren hade rätt. Lembit blev bra och vi började vänta hem honom. Ofta gick vi till hamnen, men Lembit sågs inte till. Till slut kom inte “Gerzen” heller! Vart hade de tagit vägen? Det gick rykten att båten hade sjunkit med man och allt. Andra rykten sade att båten hade sjunkit, men besättningen hade räddats, men att de någonstans väntade på att båten skulle bärgas för att de sedan skulle göra den sjöduglig igen. Det visade sig att det sista ryktet var sant.

Efter att Lembit mönstrat på efter lasarettsvistelsen, hade båten havererat i närheten av Kaasan och hela besättningen hade räddats. Under hela vintern visste vi inget om Lembit, om han var levande eller död, om han hade drunknat, eller vad som hade skett.

Postgången var mycket dålig vid den här tiden. Första gången vi fick höra något om Lembit, var när han sände bud med en kamrat som kom hem på semester. Först på våren 1945 fick vi se Lembit livs levande igen då båten åter började trafikera floden. Det var dubbel glädje, dels att få nyheter från Lembit och dels att få nyheter från Estland.

År 1945 började estländare att på eget bevåg resa bort från Kotelnits (och även från andra platser i Korivs oblast). Orsaken var den hopplösa situationen i Ryssland. Man behövde inte vara direkt hungrig, men att få komma hem till sitt hemland var allas stora dröm. Efter att kriget tog slut, var vi alla säkra på att nu kunde vi åka hem. Lembit hade bara gått i skola i fem år, men här kunde han inte fortsätta skolgången. Ylo hade gått färdigt gymnasiet, men han ville vidareutbilda sig och inte gå som enkel arbetare och bo i ett främmande land. Ganska många gav sig iväg och på så vis försvann den gemenskap som vi hade haft tidigare. Även de estländska krigsinvaliderna hade tillfrisknat och flyttat från orten. 1 november 1946 beslöt vi också till sist att resa till Estland, hur det än skulle gå. Vi hade fått höra från Estland att hittills hade ingen sänts tillbaka. Även ryssar som deporterats hade flyttat “på egen hand”. (Till och med den store ledaren Josef Stalin hade i sin ungdom flytt flera gånger från deporteringsorter, och han lär ha sagt: “Risk blagorodnoje djelo”). (Va nu det betyder? JP) Ylo måste tills vidare bli kvar för att skaffa ett militärbetyg vilket var ett krav för att bli legaliserad i Estland.

Lembit hade tagit semester från sitt arbete, och mig var det ingen som saknade eftersom jag fortfarande satt hemma och stickade för trikåfabriken. Således startade jag hemresan med Lembit. Tillsammans med oss reste några andra estländare, bland annat en mor med sina två små barn. Hon hade hjälpt till med att skaffa tågbiljett för Lembit genom en barnkrubba. Det hade alltid varit svårt att få tågbiljetter i Ryssland.

Jag kommer inte ihåg hur länge tågresan varade, men jag kommer aldrig att glömma det ögonblick då Tallinns torn började synas. Under de gångna åren hade man fått en orealistisk sinnesstämning, därför verkade det otroligt att allting stod kvar på sina gamla platser. Det är. en sak att läsa estniska tidningar och brev, men en annan att se med egna ögon och plötsligt befinna sig i hemmiljö och höra alla tala estländska. Vädret råkade vara grått, där vi kom ifrån hade det varit kallt och klart med mycket snö. Vi hade inte meddelat någon om vår resa, så därför hade vi ingen som mötte oss i Tallinn. På järnvägsstationen hyrde vi en kärra för vår packning, och sen gick vi till min systers adress, Kesk Ameerika gatan 6 (Nuvarande Kuu gatan). Detta huset var det enda som var helt i området. De omkringliggande husen var alla sönderbombade. Vi var klädda i typiska ryska vadderade grå rockar. När vi hade ringt på dörrklockan, kom min syster ut. Det första jag sade var: “Har du sidenklänning på vardagen?” Det kom helt spontant och visar vilka olika miljöer vi levde under – den som vi var vana vid, och den som vi kom till!

Min syster och även min svåger Ralf var optimistiska när det gällde att vi skulle få1 nya pass. De trodde inte att det skulle vara några problem för Ylo heller, om han kom till Estland. Vi telegraferade om detta till Yla.

Min svåger lyckades orda ett arbete åt mig som bokhållare och vi började undersöka hur vi skulle kunna få nya pass. Men dessförinnan besökte vi Kloostri, varifrån vi deporterades år 1941. Min mans syster och svåger bodde fortfarande där. Lembit blev kvar där medan jag åkte tillbaks till Tallinn.

Jag arbetade i ett par tre månader, och det visade sig att milisen som ordnade passen, fanns inte kvar. Det var mycket svårt att ordna pass, och till råga på allt ville jag inte längre bo kvar hos min syster som “oregistrerad” person eftersom det kunde orsaka tråkigheter för min syster och svåger. Till påsken år 1947 for jag iväg till Kloosteri igen, lite uppgivet, med tanken att det får gå hur det vill. Är det så att myndigheterna vill, får dom väl köra tillbaks mig till Ryssland.

Under tiden hade Ylo kommit till Estland, först till min syster och sedan till oss i Kloosteri. Han lyckades få arbete som jägare på Kloostri jakt-kolchos, och genom detta fick han nytt pass!

Lembit fick en kallelse av myndigheterna till en s.k. “arbetskrafts-reserv-skola”. Då visade han upp ett papper på att han var i Estland på semester, och då slapp han den skolan. För att i framtiden slippa ifrån sådana här kallelser, skrev han in sig på gymnasiet i Lihula.

På helgerna hjälpte vi till på gården med diverse arbeten. När vårbruket var färdigt, fick jag order från myndigheterna att jag inte fick vistas på gården i Kloosteri.

glädjeämnen. Något som jag tyckte var särskilt viktigt var att sonen i familjen, Ilmar Siib, hade ett dragspel (ackordeon). Under flera år hade jag drömt om att kunna äga ett, och att kunna hantera det instrumentet. Därför använde jag alla tillfällen till att bekanta mig med dragspelet och att försöka spela på det.

På sensommaren, efter skörden då säden hade tröskats, potatisen hade plockats upp och placerats i källaren, tvätten var tvättad, kändes det som om livet började bli lite drägligare. Vid sidan av skolarbetet hade jag bara min ko och mitt svin att tänka på.

Lembit räknades som barn, så han fick stanna på gården. Han fortsatte sin skolgång, men fick inte gå färdigt. Den 2 februari 1951 fördes han som fånge till Ryssland, den hår gången till samhället Darovskoje, i Kirovs oblast. Där fick han arbeta som skogsarbetare ochsom snickare. Han studerade samtidigt per korrespondens på gymnasiet i Kiröv, och tog så småningon slutexamen.

Jag måste nu flytta från Kloostri, och reste då till Järvamaa som låg i Koigi kommun. Där hade jag många släktingar från min fars sida, och de hade redan bjudit dit mig då vi kom tillbaks till Estland.

Under sommaren valde man lärare till de olika skolorna distriktet. Eftersom jag hade lärareutbildning och hade papper på det, deltog jag i valet. Jag fick en lärarplats i Päinurme sju-åriga folkskola. Skolan var placerad i Rutikvere eftersom den ordinarie skolan i Päinurme hade brunnit ner under kriget.

Rutikvere var en mycket vacker plats. Skolan fanns i en villa som tillhörde ett f.d. storgods. Där fanns även bostäder för rektor och en lärare. Jag fick lärarbostaden, som jag blev mycket nöjd med. Den bestod av ett stort, vackert rum på bottenvåningen.

Senare, när skolan hade börjat, inspekterades skolan av en skolinspektör Praks, som frågade hur jag lagade min. mat. Jag försökte förklara att en ensamstående kvinna inte är så beroende av lagad mat. Han svarade: “En ensamstående är som vi alla andra!” Sedan gav han order om att bygga in en spis i mitt rum.

Så gjorde man. Den nya spisen passade inte alls i det fina rummet som hade en mycket vacker kakelugn som kontrast till den nya enkla spisen i tegelsten. Men det var ju praktiskt, och nu kunde jag värma vatten till min ko. En gång provade jag till och med att tillverka ost på spisen.

Det var fem lärare på skolan förutom rektor. Utöver de vanliga ämnena hade man på schemat även militär-kunskap. Det var kommun-ordföranden som undervisade i detta ämne. På orten hade man ännu inte hunnit dela ut de nyH passen, så en dag åkte jag med kommun-ordföranden till milisen för att söka pass.

Detta yrke som lärarinna hade jag i ett och ett halvt år och jag har många glada minnen från den tiden. Jag undervisade i matematik och så hade jag gymnastik för flic-korna. Gymnastikundervisningen var jag själv tvungen att läsa in från olika böcker, t.ex. folkdans.

För lärarna hade man även reserverat trädgårdsland och jordbruksland. De flesta lärarna arrenderade ut sina, men jag hade sett i Ryssland hur viktigt det var att kunna vara självförsörjande. På jordbrukslandet sådde jag vete och blandsäd. En av mina släktingar som bodde i närheten fick plöja landet, och av honom fick jag också låna redskap. Från ängen fick jag ett helt lass gott doftande hö, och trädgårdslandet som var väl gödslat, gav en god skörd av potatis, gurkor och tomater.

Till skolbyggnaden hörde även diverse förrådsbyggnader, stall, ladugrd, m.m. I ladugården hade rektorn sin ko, men där fanns så gott om utrymme att även jag tog dit min ko från Kloosteri. Kon föddes 1941 som första kalv till vår ko i Kloosteri, och från den tiden räknades den som “min” ko. Den var svart-vit och gav mycket mjölk. På vintern hade jag hö och halm från blandsäden. Men vad skulle jag göra med all mjölken? Det var långt till meijeriet och det fanns inga andra i trakten som hade kor som var intresserade av transporter till meijeriet. Jag delade ut mjölk till alla som ville ha, kollegor och till en ingermanlänning som hjälpte mig med höbärgningen. Men det blev mjölk över ändå. Det var då jag skaffade mig en gris.

Så gick sommaren 1948 på landet i arbetets tecken. Min syster Liidia med sina barn var hos mig under några veckor. Dessutom hade jag stor hjälp av mina släktingar som bodde i närheten. Särskilt skulle jag vilja nämna familjen Siib i Tamsi samhälle, som hjälpte mig på alla vis och som tog del av mina sorger och

En dag under matematiklektionen kallade rektorn på mig. Han berättade att milisan hade ringt och ville prata med mig. Jag ombads nu att infinna mig på milis-kontoret. Jag anade vad jag hade att vänta. Under sommaren hade man fängslat många av våra ödes-kamrater, bland annat även vår Ylo.

3 Comments »

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s